Liljeroths kulturpolitik - ett hot mot grafittin?

Vi har idag en invald kulturminister som går under namnet Lena Adelsohn Liljeroth.
Jag vill hänvisa till en del av den motion kulturminister Liljeroth och hennes partikamrat Hillevi Engström skrivit till riksdagen. Motionen är skriven i syfte att bekämpa klotter och illegal graffiti, men vill samtidigt, som här nedan förklaras, ta bort lagliga ”klotter” plank och väggar.

• Förbud för försäljning av klotterprodukter till den som inte fyllt 18 år.
• Förbud för unga att inneha sådana produkter
• Bort med lagliga klotterplank och klotterväggar som fasaden på parkeringshuset Anna i centrala Malmö.
• Större resurser till polisens jakt på klottrare. Särskilda rehabiliteringsprogram för klottrare.

Att kulturministern även anser att graffitin som ”farlig, olaglig och en inkörsport för grövre kriminalitet” (Sydsvenskan 24 oktober 2006 23:30) är ett stort hot mot subkulturens inblandning i dagens kulturpolitik. Hur ska Graffitin tillvaratas om man inte ens har kulturministern erkännande? Det krävs dialog och skapandet av förståelse, visa vad Graffiti kulturen betyder för många ungdomar, det är den första förutsättningen för ett tillvaratagande. Sen att diskutera det olagliga i det hela, men med argument som att ta bort lagliga väggar. Någonstans finns det en brist i kulturministerns uppfattning om vad Graffitin innebär.

Kulturministern hävdar att ”graffitin kan vara en konstform” men ”den håller sig sällan inom ramarna”. Vilka ramar, vill jag då fråga kulturministern? Vilka ramar är det som graffiti utövare inte håller sig inom. Att hon vill förbjuda lagliga graffiti väggar visar klart och tydligt att det endast inte är det olagliga hon vill komma bort från. Kultur ska inte behöva regleras, det ligger i betraktarens öga. Kultur bidrar till en del av formningen av ett samhälle och att vilja förbjuda en kultur som många ungdomar lever och andas är att är på ett sätt medvetet vilja filtrera bort det politiken inte anser är accepterad kultur.

Graffiti är en kultur som många ungdomar lever och andas idag, graffiti är en ungdomsrevolt som är en del av hip hop kulturen, som i sitt syfte är att få bort ungdomar från gatan och istället ägna sig åt konst. Med fler lagliga väggar kan ungdomen ägna sig åt konst och sluta med olaglig sprejning, inte sant? Varför skulle det inte kunna vara ett alternativ att använda de reklampelare i till exempel Stockholms tunnelbane peronger, som visar konst från olika konstnärer, att höja de som vill synas i denna miljö, nämligen graffiti målare.
Jag anser att kulturpolitiken är ett hot mot denna subkultur. Ett hot för att ett förbud skulle bidra till att röster tystas ner, att yttrandefriheten kommer ifrågasättas. Vad säger det om yttrandefriheten om graffitin ska placeras i ett giftskåp och hyschas ned? Graffitin används som en uttrycksform för att understryka den redan nedtystade ungdomens röst.
Graffiti är inte fin-kultur och därför ska den tystas ner? Nej, tvärtom ska man värna om de flyktiga kulturtendenser som finns i ett samhälle. Det är dessa som skiljer oss från andra, och det är egentligen dessa kulturer som borde höjas på grund av dess raritet, dessa kulturer som borde positionera oss i kulturvärlden.

Att sitta och diskutera vad som är kultur och inte är inte det relevanta i denna debatt.
Det relevanta är att man genom egna medel måste bevarar sin kultur, om man inte får hjälp på större plan får man ta saken i egna händer. Böcker är alltid ett säkert sätt att bevara. Om det finns ett intresse i kommande generationer att undersöka flyktiga kulturtendenser i tidigare år behöver inte bibliotek och museum vara den självklara marknaden. När en bok tryckts finns den där, det är bara nyfikenheten som kan få dig att hitta den i framtiden.
Men är detta inte ett problem, ska det inte finnas tillängligt på marknaden, ska man inte kunna värna om det som inte anses vara fin kultur?

Å ena sidan:
Subkulturer eller kultur överhuvudtaget borde inte regleras av politik. Subkultur är subkultur just för att den är underjordisk. Vad skulle en subkultur vara om den blev finansierad med pengar från företagsjättar vars enda syfte är att tjäna stålar, eller om den praktiserades av alla?

Å andra sidan:
Men hur ska man då bevara det subkulturella för framtida generationer? Hur ska man då kunna berätta om den kultur som fanns bland ”små folket” förr i tiden, om inte museum bevarar den, om vi inte får synas i det offentliga rummet, vart ska den då finnas?
Det största hotet för subkulturen i sig är att den inte är erkänd på samma sätt som finkultur är.

De ramar som Liljeroth syftar på är just den kulturpolitik som vi idag har i Sverige, den ramen som ord, bild, ton och scen faller inom. Vad händer då med resten? Om konst nu ska vara en obunden fri kraft ska den i sådant fall heller inte behövas sättas i fack. Fack är det största hotet mot kulturer, och det är precis det man i dagens svenska kulturpolitik gör. Man facksorterar.
Om konst är uttryck för mänsklig aktivitet kan man inte förbjuda lagliga graffiti väggar, man förbjuder då också en del av den mänskliga aktiviteten.